Hus och tårar

Tårarna bildar fåror av vatten
Utmed sluttningen mot sjön
Blandas med vass och näckrosor
Och flyter vidare genom den smala ån under bron
Som en liten flicka nästan föll ned ifrån
På höjden tronar huset
Och hus blir äldre än människor
Och jag undrar var tårfloderna kommer ifrån
Är de för att vattna sluttningar och ekar
Eller finns de för sin egen skull
För att tårar måste flyta mot sjön

Jag saknar och fortsätter gråta

Låt ontet ondas

Låt gråten gråta
Låt ontet ondas
Känn smärtan smärta
Och svidet vina

Ge plats åt tårar
och rum åt skriet
Gör väg för känslan
och röj för vårar

För bara den som lever
Kan gråta
Tåras
Svida
och ondas

Och bara ett liv
Kan läka och jubla

Tårögd av lycka
Sommar är snart här
Det slumrande späda livet
I jorden väcks ur sin vinter

Lika slumrande
Är lyckan i mitt inre
Och värmande händer
Väcker den till liv

Jag är lycklig nu
Jag är verkligen lycklig nu

Mannen med kappan

En man hade en kappa. Den kappan var inte som andra kappor som vi är vana vid. Den hade fickor utan botten, och ur detta bottenlösa flödade sedlar så fort man stack ned handen. Så mannen behövde aldrig bekymra sig för kontanter. Var han än var, så länge han hade kappan på sig så kunde han handla hur mycket som helst. Och varje gång han gick förbi en bostadslös eller en musikant på stan så fann han ett outsägligt nöje i att hiva upp några obestämda sedlar ur fickan och lägga i hatten eller i pappkartongen framför personen. Detta fick ungefär samma reaktion varje gång. Mannen, för det var nästan alltid en man, flög direkt fram till sedlarna, studerade dem snabbt för att sedan vända sig mot mannen med kappan för att tacka, emedan denne redan hunnit ur blickfånget. Varpå nämnde musikant eller tiggare snabbt plockade ihop sina tillhörigheter och gick visslande därifrån.

Det var just överraskningsmomentet som gav mannen med kappan nöje i situationen, inte så mycket glädjen i att ge av sina tillgångar, eftersom det ändå inte gjorde någon skillnad i hans ekonomi.

Man kanske kan tycka att han borde ha varit nöjd och glad med sitt liv. Men så var det inte. Efter att ha köpt det mesta som gick att köpa för kontanter blev han ganska så uttråkad och ägnade sig hellre åt dagdrömmeri än åt att köpa prylar. Han blev en vagabond, en tillfällets narr. Inte ens att ge bort pengar behöll sin tjusning. Han satt mest nere vid ån och kliade sig i skägget, medan hans blick vandrade långt bortom horisonten av tegelhus och skorstenar. Han funderade på vad livet gick ut på, och studerade kostymmän som skyndade genom parken med tidningen under armen och mobiltelefonen vid örat. Han såg smärta blondiner som med vajande hårtofsar joggade fram med musikproppar i öronen. Han funderade på det och ovanför honom hördes fåglarnas olika sånger mot bruset av bilar lite längre bort. Det kan ju knappast vara att människor är rädd för tystnaden, resonerade han. För det är ju aldrig tyst. Är det för att de inte vill drabbas av ljud som de inte styr över? Fortsatte han något besvärad över de människor som omgav honom. Han blundade, och kunde inte undgå ljudet från fåglarna likväl som studsande joggingskor i gruset. Då och då blev ljudet från gruset starkare och mer ihållande. Då var det en barnvagn eller en rullstol som drog fram, vars ljud sakta tonade bort och lät höras någon annanstans. Han funderade på det. Att ingen människa bara uppstod eller försvann, utan fanns någonstans hela tiden.

Han funderade också på sedlarna i kappfickorna. Inte så mycket var de kom ifrån som att de var där. Och på det faktum att de hade ett värde enbart för att majoriteten av människor hade bestämt sig för att ge dem det värdet. Det gjorde honom nedstämd. Därför att sedlarna i hans rock var ju oräkneliga. Ju fler sedlar han drog fram desto mindre skulle de vara värda. Samtidigt som de delvis gav honom ett visst nöje eller nytta så var deras användbarhet slut innan de själva var det. Men människorna som sprang, gick, flamsade eller muttrade i parken var ju sina egna original, utan att de verkade egentligen bry sig om det. För de klädde sig likadant, och hade ungefär samma vanor och samma tekniska prylar. Helt i onödan. Var och en av dem kunde ju förändra världen, med eller utan pengar.

En mörk kall kväll i storstaden. Några bostadslösa stod under en bro och eldade i en tunna för värmens skull. En av dem rättade till lite tidningspapper i skon, och förbannade den fuktiga luften från sjön och sina alltför tunna kläder. Under ett gatlyse tecknades siluetten av en man med ett vildvuxet skägg. Under armen höll han ett tygknyte. Han gick rakt fram till männen vid tunnan, önskade en god kväll och frågade om han fick bidra till värmen på det sätt han kunde. De skrockade förtjust över hans illa valda ord, men tog fryntligt emot vad som erbjöds.

-Det är bara den här gamla kappan, sa han. Den är av prima kvalitet, men alldeles för sliten. Innan de ens hade hunnit blinka la han snabbt kappan i tunnan, och elden flammade upp medan tyget slickades av lågorna. Männen runt om stirrade stumt på den skäggige, som mycket beslutsamt blickade tillbaka och i det röd-gula eldsskenet utan att tveka tillade:

- Tro mig, den var sliten! Och fullständigt värdelös sin uppgift. Sedan vände han på klacken och lämnade de frusna männen medan det knastrande ljudet från den brinnande kappan försvagades bakom honom. Och kappan försvann ur tiden, tillsammans med ljudet av elden som omgav den.

Kulturens kollaps i mitt inre skaparrum

Jag greppade pennan i en plötslig iver att skapa

Men den veknade overksam i min hand

För mitt inre såg jag vackra penseldrag med uttryck och skiftningar

Som gav en bild av vad jag känner inombords,

Men penseln hann inte ens doppas innan modet svek mig

Ett scenario på en dramascen

Men mitt manus är inte ens en ingress

Blanka pannåer

Tomma blad

Ekande dramascener, utan trampet av explosiva fötter

Och jag hade nått mitt inres absoluta smältpunkt.

Ville spränga alla gränser

Spränga allt som band

Något vilt tänjde och sprängde

Inombords

I mitt hjärtas minfält

Föll fienden mangrant

När slaget var över

Fanns endast en trasig själ kvar

Fienden var jag själv

Där låg en själ

Och kippade efter luft

Viskade hest efter hjälp

Slagfältet var en tom sönderbombad öken

Då öppnades himmelen

Och någon plockade upp

Det stackars överblivna livet

blåste överlevnad i dess inre

Så när jag tror att någon

dömer mig rättmätigt

Efter det krig jag utkämpat

Så pekar jag bara på Honom

Som valde att se det liv som krälade

Och lyfte upp det

Det är min stolthet

Det enda jag har kvar

I mitt sökande efter mig själv

Hittade jag också min motsats

När jag bland dimmorna hittade mig

Fann jag egentligen två